David Lagercrantz har hittat hem

18 Okt 2016

Författaren David Lagercrantz lämnar motvilligt lägenheten på Södermalm i Stockholm. Om han reser bort är det för att han måste och ofta längtar han hem direkt.


Från början hade det framstått som en strålande idé:
David Lagercrantz hade storslaget bestämt sig för att bjuda hem alla han känner för att fira försäljningsframgångarna med biografin om Zlatan Ibrahimovic. Hans företag Poeter och Partner, som rymde varken poet eller partner, hade ”äntligen kommit på grön kvist”, stod det på inbjudningskortet. Timmarna innan de första gästerna skulle anlända förvandlades förväntan till skräck.

– Jag hade bjudit 150 personer. Jag tror att alla tackade ja. Plötsligt slog det mig. Kommer golvet att hålla? Jag såg framför mig att golvet skulle brista och alla mina vänner skulle falla ner och dö, berättar David Lagercrantz när Öppet Hus träffar honom hemma i vindsvåningen på Södermalm i Stockholm där han har bott i snart 25 år.

Golvet är intakt. Han hade under arbetet med boken om uppfinnaren Håkan Lans fått en del kunskap om hållbarhetsberäkningar och skaffat kontakter i matematiska kretsar. Han fick snart lugnande besked. Men vetenskap och förnuft är en sak, fobier och känsla en annan.

Därför stod David i dörröppningen, hälsade gästerna välkomna, bjöd på champagne och tillade sedan:

– Sprid gärna ut er i lägenheten.

Manusförfattande i cirkus

David Lagercrantz har varit författare i snart 20 år. Efter att ”Jag är Zlatan” gavs ut 2011 är han den svenske författare som har sålt överlägset flest böcker. När bokförlaget Norstedts frågade om han kunde tänka sig att ge Lisbeth Salander fortsatt liv och ta vid där Stieg Larsson slutade blev det startskottet på en cirkus som David Lagercrantz aldrig hade kunnat drömma om.

Han skrev bokmanuset på en dator utan internetuppkoppling för att inte riskera att bli hackad. Manus skickades via personliga kurirer med USB-minnen till förlaget. Boken släpptes i 45 länder samtidigt. Allt skrev han i sin arbetsvrå bakom murstocken som klättrar mot taket hemma i lägenheten. Här arbetar han. Här lever han. Det är ingen överdrift att säga att David Lagercrantz är hemkär.

– Jag är hemkär och trygg. Jag reser för att jag måste, men motvilligt. När det börjar bli för rörigt längtar jag efter rutiner. Att vakna tidigt, gå upp på morgonen och göra mitt kaffe. Min far, Olof, sa ofta att jag är som Kierkegaard som var berömd för att aldrig lämna sitt kvarter.

Sammanbrott i skräckscenario

David sitter i sin favoritfåtölj med en espresso och tittar upp mot takbjälkarna. En morgon för snart två år sedan regnade det in.

– Jag fick ett nervsammanbrott. Jag var inne i en känslig period och levde under stor press med boken (”Det som inte dödar oss”) och jag bröt ihop, berättar han.

Som i fallet med golvets bärighet såg han ett skräckscenario torna upp sig. Att taket skulle falla in, väggarna ge vika, kranar skulle lossna, hela tillvaron rasa.

Hålet i taket visade sig bero på att ett utomhuslarm, en så kallad Hesa Fredrik som varnar invånarna för fara, hade skruvats fast rakt ovanför David Lagercrantz arbetsplats, ovanpå ett dåligt isolerat tak.

– Du kan tänka dig första gången sirenen tjöt. Det är ett ljud som ska höras över hela Stockholm. Ett par meter ovanför mitt huvud. Det var så högt att jag först inte uppfattade det som ett ljud. Hela lägenheten vibrerade. Jag trodde att jag hade blivit galen. Först förstörde de min hörsel och så toppade de det med att göra ett hål i taket så att vattnet forsade in. Idioter, fräser David Lagercrantz och skakar på huvudet.

David Lagercrantz

Gästvänligt barndomshem

Hans första hem var i Solna, intill en kyrka där David senare sommarjobbade genom att läsa dikter för anhöriga efter jordfästningar. Huset dominerades av ett stort, runt kök där det nästan alltid fanns besökare.

– Jag minns det som ett ständigt pågående middagskalas. Det var förvirrade, för jag kunde inte förstå vad vi var för sorts familj. Ena dagen satt där fina personer som bar slips och hade varit med i tv. Andra dagen fullständiga fyllbultar som skrek och betedde sig.

Till familjen Lagercrantz (pappa Olof, chefredaktör på Dagens Nyheter och mamma Martina som var hemmafru) var alla välkomna. En dag när David kom hem, tolv år gammal, var huset fyllt av flyttkartonger.

– Jag fattade ingenting. Ska vi flytta, undrade jag.

Ett av skälen var att David gick på en stökig skola (en av hans klasskamrater mördades senare i en uppgörelse). David stortrivdes på skolan, men bidrog nog indirekt till beslutet då han ofta berättade med vissa dramatiska överdrifter om vad som hade skett under skoldagen. Slumpen förde dem till en villa i Drottningholm.

– Olof hade inte tid att titta på olika hus. Han ringde en fastighetsmäklare som hade rekommenderats och sa att nu får ni hitta något. Så flyttade vi, minns David.

Flytten hemifrån

I Drottningholm blev föräldrarna kvar till Olofs död 2002. David flyttade hemifrån 19 år gammal. Han köpte en tvårumslägenhet på 43 kvadratmeter i Vasastan, Stockholm, för 133 000 kronor.

– Jag var inte alls mogen att bo själv. En tjej följde med mig hem en gång och jag tror att hon fick en chock. Jag hade en hög med blöt tvätt som låg så länge att den möglade. Mamma hälsade på och började gråta. Det tog ett bra tag för mig att växa upp.

Han var inställd på att bli filosof och studerade på Stockholms universitet. Men han sökte ändå till Journalisthögskolan i Göteborg och kom in. David flyttade runt bland studentlägenheter i stan innan han fick tag i eget boende i ett rivningskvarter på Södra Vägen, nära Avenyn.

– Det var bara lodisar som bodde där och de hade uppfunnit något som kallades pinntricket. I trappuppgången låg en pinne som man kunde sticka in genom brevinkastet och på så sätt öppna dörrarna till alla lägenheter. När jag kom hem kunde det befinna sig tre okända personer i min lägenhet. ”Har du valium?”, kunde någon ropa från soffan. En av dem kallades Janne Granne och en annan Dagge Direktören eftersom han för länge sedan hade startat ett företag. En dag var Dagge förtvivlad eftersom någon hade hällt vodka i hans akvarium så att alla fiskar dog.

David Lagercrantz drömde om att skriva en roman. Han drabbades av skrivkramp, försökte självmedicinera med amfetamin, men krampen släppte ändå inte. Istället för att utvecklas till en svensk Baudelaire eller Camus började han jobba på Volvos personaltidning.
Han sökte sig snart därifrån och fick chansen som kriminalreporter på Sundsvalls Tidning.

– Jag hade lyckan att få en fin lägenhet i Stenstan i Sundsvall. Jag fick lite ordning, började diska. Men jag lyckades ändå inte bygga något hem. Jag hade liksom inte den begåvningen. De enda saker som har följt mig genom alla flyttar är mina böcker. Dem har jag släpat runt i banankartonger. Jag har tillbringat en stor del av mitt liv med att sortera böckerna i bokstavsordning. Och när jag äntligen har fått till det köper jag en ny bok av en författare som börjar på A, och då måste jag flytta alla böcker.

Han tyckte att det var ljuvligt i Sundsvall. I Stockholm hade han gått på diskotek och försökt att få kontakt med tjejer, men ofta känt sig bortkommen.

– I Sundsvall var allt så enkelt. Folk försökte inte vara så förbaskat coola, det var lätt att leva, säger han.

Men resan hade bara börjat. Han hade fått smak på journalistiken, blev en allt vassare reporter och ville till en större tidning.

Framgångsrik kriminalreporter

I Malmö fick han jobb på Kvällsposten. Pappa Olofs vän Harry Schein upplyste David om att Kvällsposten var den sämst ansedda tidningen i landet. Även om David valde skrivandet och därmed gick i sin fars fotspår, var det kanske något av ett fadersuppror att han valde en inriktning fjärran från finkulturen. David har en gång uttryckt att kriminalreporter på Kvällsposten, det lät ungefär som pianist på en porrklubb. Han bodde i en lägenhet med utsikt över polishuset. Om det var tänt på en viss våning visste David att något var på gång.

– Jag hyrde i andra hand av en man som var medlem i Svenska Mustaschklubben. På väggen hade han en jättestor bild på sin schäfer. Jag förmådde mig inte ens att ta ner den, berättar David Lagercrantz.

Han blev en allt skickligare kriminalreporter, vilket snart uppmärksammades av Expressen.

Vägen hem

Efter ett år på tidningens redaktion i Jönköping flyttades han till huvudredaktionen i Stockholm och han kunde återvända till den lägenhet i Vasastan som han hade hyrt ut under sin Sverigeturné. David hade inlett sitt första längre förhållande och han blev pappa till Signe.

– Fram tills att jag stadgade mig hade jag levt på restauranger, micromat, keso och yoghurt. Nu blev det ordning. Jag lärde mig att reda såser, minns David.

Snart blev lägenheten för liten. Av en slump såg han en annons om den vindsvåning som sedan har varit hans hem sedan 1993.

– Det var en av Stockholms första vindsvåningar, byggd på 70-talet. På den tiden ansågs det lite suspekt med vindsvåningar. Man gjorde allt för att dölja takstolar och detaljer som kunde avslöja att det inte var en riktig lägenhet, utan en gammal vind. Jag fastnade direkt för takhöjden, känslan av rymd, säger han och citerar ett stycke ur Dostojevskijs ”Brott och straff”, om Raskolnikov som får besök i sin källare och besökaren konstaterar att det inte går att tänka stort när man lever så litet.

– Jag tror faktiskt att tankarna flyger lite högre när man inte känner sig instängd, säger David.

David Lagercrantz hemma i hallen på SödermalmHan drömmer sig sällan bort, men nästan alltid hem.

– Jag längtar inte till New York eller en Söderhavsö utan snarare att jag lite vårdslöst och kravlöst lägger mig ner och bara ser en tv-serie eller läser böcker. Men jag har svårt att vara ledig, vet inte riktigt hur man gör, jag blir vilsen, säger han.

David Lagercrantz största begåvning torde vara hans skrivande. Men det stämmer inte, menar han.

– Om jag har någon begåvning så är det att charma hantverkare. Jag är så vanvettigt opraktisk. När jag funderar på att köpa en tavla är det inte motivet, konstnären eller priset jag funderar över, utan hur jag ska få upp tavlan på väggen. Jag kommer väldigt bra överens med hantverkare och det beror på att jag är livrädd för att de inte ska hjälpa mig. Jag överöser dem med beröm, kallar dem genier. Det är något desperat över det, men jag har märkt att det fungerar.

På väg ut ur Davids lägenhet, när han tar på sig sin skräddarsydda kavaj för att följa med oss ut i den klara höstluften, får han en elektrisk stöt från en golvlampa. Han hoppar till. Snart kommer en elektriker på Södermalm att charmas hit och överösas med komplimanger.

Snabba fakta om David Lagercrantz

Ålder: 54.

Familj: Hustrun Anne, divisionschef på Sveriges Television, barnen Signe, Nelly och Hjalmar.

Har skrivit: ”Göran Kropp 8000 plus”, ”Änglarna i Åmsele”, ”Ett svenskt geni (om Håkan Lans)”, ”Stjärnfall”, ”Där gräset aldrig växer mer”, ”Underbarnets gåta”, ”Himmel över Everest”, ”Syndafall i Wilmslow”, ”Jag är Zlatan” och ”Det som inte dödar oss”.

Fritid: Tränar regelbundet på gym, är på sommarstället i finska skärgården.

Aktuell: Skriver på en uppföljare till ”Det som inte dödar oss”.

 

Text: Markus Wilhelmson. Foto: Karl Nordlund

 

Kristina Hultquist
Kontakt

Kommentarer inaktiverade.