Morgan Alling ville bara komma hem

05 Dec 2016

Som fyraåring sov han med sin mamma på en pappkartong under Götaälvbron. I dag har han äntligen en adress han kan kalla sin egen. En luffare har hittat hem.


Ett hem kan vara där man tillåts att parkera sin blå leksakstraktor.
Morgan Alling vet.

Det skulle ta närmare fyrtio år innan hans livsresa nådde en adress som han äntligen kunna kalla sin egen.

Innan dess idel fyllekvartar, barnhem, styvföräldrar och fosterfamiljer; flera av dem fasornas hus, där han aldrig riktigt kunde känna sig säker mot terror och övergrepp.

– Jag hade aldrig haft en egen soffa i hela mitt liv, säger han. Däremot säkert femtio som har varit andras.

För det är ingen slump att Charlie Chaplin är komikerns favoritkomiker. Vagabonden som vandrade i trasiga skor från Londons slum till Hollywoods finsalonger visste också vad misär och rotlöshet ville säga.

Läser man Morgan Allings hyllade självbiografi ”Kriget är över” känns det som en barndom i ständig rörelse. Han packar väskor, stiger in i nya bilar och kånkar flyttkartonger.

– Jag var en bra flyttkarl. Liten som fan, men stark och envis. Mån om att ständigt vara till lags. Tänk så många banankartonger med böcker jag bar. Men det var ständigt a n d r a s prylar jag släpade runt. Själv ägde jag bara den där blå plåttraktorn som gick att styra. Inte ens kalsongerna var mina egna, utan landstingets.

Men bristen på ägodelar gjorde honom samtidigt uppfinningsrik.

– Behövde jag träningskläder gick jag helt enkelt till badhuset och sa att jag hade råkat glömma mina förra gången jag var där. ”Jaha, vad var det för färg?” ”Blåa.” ”Okej, ta dig en titt i förrådet för kvarglömda kläder, så hittar du dem säkert.” Och givetvis låg där alltid något som var blått och passade mig.

En mamma som söp. En pappa som var osynlig och frånvarande. När socialen grep in blev femårige Morgan ett barn utan vare sig ankarlina eller kompass. Under elva år bytte han skola nio gånger.

– Man kan tro att tiden med mamma var värst. Och rent objektivt sett var det förstås ingen bra miljö för ett barn; jag var skitig och bar samma kläder som i går. Men mitt i misären fanns ändå hennes kärlek. Även när vi sov på en pappkartong under Götaälvbron, var det ett äventyr. Jag låg där och skrattade och kände hennes hand. Det enda jag minns är fragment av… mysighet.

Morgan Alling RiksbyggeDitt värsta boende då?

– En fosterfamilj som bara tog mig för pengarna. Där blev jag inlåst i källaren och tvångsmatad. Fick stryk på bara stjärten om jag vistades i fel rum. Men även den första tiden tillsammans med Martin Alling som skulle bli min adoptivfar var tuff. Han levde ihop med en manodepressiv kvinna. Det var inte heller någon bra miljö för ett barn.

Och ändå…

Att ständigt tvingas till uppbrott skulle också göra Morgan Alling till en överlevare av rang. Det handlade inte bara om konsten att få tre hamburgare till priset av en på McDonald´s, genom att skylla på att den första var för salt och den andra innehöll ett hårstrå (som han ryckt av kompisens huvud). Framförallt lärde han sig blixtsnabbt läsa av de sociala koderna.

– Darwin påstod ju aldrig att det var den starkaste som överlevde, utan den som visade bäst anpassningsbarhet. Vilket jag med tiden blev en mästare på. Så fort jag tvingas byta klass eller gäng – och det skedde ofta – måste jag förstå vilket beteende som var lämpligast. Skulle jag vara tuff? Rolig? Eller var det smartast att hålla en låg profil?

Viktig blev förstås Scenskolan i Malmö, där den 17-årige fostergrabben antogs som den yngste eleven någonsin. Men det var inte minst det ständiga sökandet efter en sann hemvist som lade grunden till den mångfascetterade skådespelare som i dag är Morgan Alling.

Han blev den mänskliga kameleonten; en rödlätt och fräknig pojke med ett närmast oändligt antal personligheter i verktygslådan.

– Jag gick igenom så många faser, så många subkulturer att jag till slut förstod att jag klarar mig överallt. Ett tag bodde jag hos en familj i något som i det närmaste var ett skogsslott med trädgård. Då var d e t min grej. Sedan hamnade jag på krogen och tänkte: ”Nu har jag hittat hem. Nu ska jag fanimej leva på krogen!”

Däremot kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans.

– ”Vilken skön säng” har jag sagt till så många. Eller: ”Vilken snygg soffa!” Men utan att någonsin reflektera över om det verkligen var min egen åsikt. Vad tycker j a g är bra? Vem är j a g? Jag sa det ju bara för att passa in och bli accepterad. Det stora paketet av dålig självkänsla som jag ständigt bar med mig, gjorde mig till ett svart hål. Jag överlevde, men jag levde inte.

Det gällde även tjejer.

– ”Jag älskar dig” sa nån. ”Nu, ja” tänkte jag, som visste av erfarenhet att det bakom hörnet alltid finns ett stup. Detsamma gällde om någon berömde mig för något i en föreställning. ”Okej” tänkte jag ”men vad var i n t e bra?” Min erfarenhet var ju att jag inte kunde lita på någon. Att folk ständigt ljuger. ”Nu ska du få flytta hem till din riktiga pappa” hade socialtanten sagt när jag klev in i hennes gröna Saab – bara för att släppa av mig vid ännu ett barnhem.

Rotlösheten hängde i långt upp i vuxen ålder. 25 år gammal stod Morgan Alling med eget teveprogram och egen teatergrupp – men fortfarande utan eget hem.

I alla fall inget där han kände sig hemma.

– Jag har säkert haft fyra fem bostäder, där jag har stått utanför dörren och skakat i hela kroppen för att jag inte har velat gå innanför de där jävla väggarna. Där jag bara känt ren och skär ångest. Mina uppbrott har ofta varit följden av en känsla av panik.

Men vändningen skulle sakta komma.

När den ständige luffaren Alling fyllde 30 år ringde Dramaten och erbjöd jobb. Då hade han bott i Varberg i ett år. Packade för femtielfte gången sin väska och drog. Insåg lite för sent att bostadsmarknaden i Stockholm knappast liknade den i Halland. Och att tjejen han just då hängde ihop med knappast skulle tycka en pappkartong under Västerbron gav ”fragment av mysighet”.

– Vi hittade en bostadsrätt vid Skanstull som förstås kostade massor. Och inte en spänn på banken, hade jag. Däremot den där känslan att allt fixar sig, att jag kommer vart som helst på min charm. Alltså klev jag in på banken och föreslog ett lån. ”Ja, det ska väl gå bra” sa bankkillen när han bläddrat lite i mina papper. ”Du har ju den här fonden, du vet. Har visst växt till 80 000 kronor nu.”

Det visade sig att den mycket unge teatereleven Morgan Alling av bara farten hade inlett ett månatligt fondsparande.

– Många skådisar gör allt för att inte vara en vanlig Svensson. Med min stökiga bakgrund var det tvärtom det enda jag ville: bli PK och snäll. Alltså bestämde jag mig för att dra en summa från mitt konto varje månad. Inte mycket, bara en hundring. Mina kompisar retade mig, men jag tänkte. ”Äh, det är ju ändå bara två öl på krogen.” Sedan glömde jag bort hela saken.

Efter tio dagar i den nyinköpta lägenheten vid Skanstull i drog visserligen tjejen, men tack vare fondpengarna kunde Morgan Alling behålla lyan. Tio år senare, 2009, blev den grundplåten i den fyrarummare i samma kvarter där han i dag lever tillsammans med hustrun Anna-Maria Dahl och barnen Wilhelm, 8, och Love, 5.

Äntligen ett riktigt hem?

– Ja, nu har jag äntligen landat. Det fina är att Anna-Maria och jag har väldigt lika syn på hur ett hem ska se ut. Det är vita väggar, vita tak, men också mycket lampor, blommor och levande växter. Och så en stor fet persisk matta i en hall som vi gjort till bibliotek. Vi älskar båda böcker.

Hur viktigt är det med egna prylar, då?

– En teve. En dator med alla böcker, alla minnen och alla barnens videofilmer. Men annars vet jag inte… Jo, framför teven har vi också en jättesoffa på fyra meter med massor av kuddar, där många kan få plats. Den är viktig för mig. Och även här har vi samarbetat väldigt bra, Anna-Maria och jag. Hon är bra på former och färger, jag på det scenografiska, Alltså väljer hon ut möblerna – och jag bestämmer var de ska stå.

Ändå är det till köket han oftast söker sig.

– Min fru älskar att laga mat, så där sitter jag ofta och tittar på henne, samtidigt som jag skriver på min dator. Speciellt när det är mörkt och barnen har lagt sig.

Köket är din arbetsvrå?

– Ja, fast inte på dagarna. Då blir lägenheten för tyst. När jag skrev självbiografin sökte jag mig hela tiden till kaféer. Jag gillar att ha mycket folk omkring mig när jag jobbar. Surret gör mig koncentrerad.
Så vad krävdes för att Morgan Alling slutligen skulle känna sig hemma?

– Kärlek. Okej, det fanns väl stunder av det även tidigare; som när min fosterpappa Martin läste sagor för mig om kvällen. Men det här är första gången jag på riktigt känner den där kärleken.

Snabba fakta om Morgan Alling

Namn: Sven Robert Morgan Alling, född Persson.

Född: 8 juni 1968 i Mölndal.

Yrke: Skådespelare, regissör, författare.

Bor: Bostadsrätt med fyra rum på Södermalm i Stockholm.

Familj: Gift med Anna-Maria Dahl, hårspecialist på H&M. Barnen Wilhelm, 8, och Love, 5. ”Och i mars blir det tillökning med två nya familjemedlemmar.”

Favoritpryl hemma: Ett svartvitt foto från 30-talet på Charlie Chaplin. ”Min idol.”

Aktuell: Med turnén ”Kaos i fredagsmyset” och ”En föreställning om kärlek”, samt nya avsnitt av teveprogrammet ”Morgans mission” om vuxenmobbning.

Drömsemester: ”Som ung var jag kicktorsk och sökte ständigt storstäderna. Idag vill jag ha lugn och ro. Thailand är fint, men tio timmars flyg är lite för långt, tycker jag. Så det blir istället någonstans vid Medelhavet.”

Hemresan:

  • 1968-72 Hos mamma i Mölndal och Bergsjön, Göteborg, och morfar och mormor i Hammarkullen, Göteborg. Kortare sejourer på barnhem i Skara och hos sommarfamilj i Varberg.
  • 1972-73 Vidkärrs barnhem, Göteborg.
  • 1973-75 Fosterhem i Tibro, Västergötland.
  • 1975-76 Fosterhem på landet utanför Tibro.
  • 1976-77 Fosterhem i Forshaga, Värmland. Barnhem i Alingsås. Fosterhem på Bisittarevägen, Partille, Göteborg.
  • 1977-81 Ljungkullen, Partille, Göteborg.
  • 1981-82 Gårdsten, Göteborg.
  • 1982-86 Högsbohöjd, Göteborg.
  • 1986-98 Diverse adresser i Malmö.
  • 1998-99 Varberg.
  • 1999-09 Norrtull, därefter Skanstull, Stockholm.
  • 2009-nu Älvsborgsgatan, Södermalm, Stockholm.

 

Text: Petter Karlsson. Foto: Mattias Bardå

 

Kristina Hultquist
Kontakt

Kommentarer inaktiverade.