Alexandra Pascalidou – Hemma överallt

Hem kan vara 79 kvadratmeter på Södermalm i Stockholm, men också en tvättstuga i Rumänien. Fast allra helst sover Alexandra Pascalidou på hotell.

text Petter Karlsson, foto Mattias Bardå

Åttaåriga dottern försöker få henne att lova att aldrig någonsin sälja bostadsrätten på Södermalm ”för något måste gå i arv och vi måste skriva vår historia, mamma!”.
Men Alexandra Pascalidou lovar ingenting bestämt.
– Har man flykten i sitt dna kan ingenting tas för givet.

Begreppet hem är inte samma för alla, det visar Alexandra Pascalidou tydligt.
Den som försöker att trycka ner skribenten, författaren, moderatorn och programledaren Pascalidou bland soffkuddar och fredagsmys – eller ens få henne att sitta stilla någon längre tid – får ta i med alla krafter.

– Det finns något i hemtanken som oroar mig. Något protektionistiskt. Det där som i förlängningen har skapat den nationalism som kan få människor att ta till vapen. Tanken att det skulle finnas en speciell jordplätt som är ämnad enbart för mig. För mig är hem ingen geografiskt avgränsad plats, utan snarare en känsla. Jag känner mig aldrig så hemma som när jag är på resa.

Att försöka karaktärisera den goda, men rastlösa människan från Thessaloniki, Rinkeby, Södermalm – eller var hon nu har sina rottrådar – är både tacksamt och svårt.
Ena dagen minglare på Bokmässan i Göteborg i vit dräkt och knallrött läppstift.
Nästa dag orädd människorättsaktivist som får EU-tolkarna i Bryssel att gråta av rörelse (som i november förra året då hon talade om medier och demokrati på en EU-konferens i Bryssel).
Tredje dagen en sorts kvinnlig Karl-Bertil Jonsson, böjd över en hemlös i en rännsten nära Slussen.
Kanske blir det så om det första svenska ord man lär sig är uppehållstillstånd?

– Jag har alltid varit en nomad. Hemlösheten är mitt hem. Mamma var tandtekniker, pappa boxare, vagabond och kvinnokarl som spelade gitarr. Båda släkterna hade tvingats fly från Grekland på grund av militärjuntan. Kanske är det en efterhandskonstruktion, men jag tror att det är därför jag aldrig riktigt har värnat om mitt hem. Mina förfäder har alltid flytt undan olika inbördeskrig och diktaturer.

Förflyttandet finns i ditt blod?

– Ja, kanske hade det varit annorlunda om jag hade vuxit upp med en massa arvegods och antikviteter, vem vet?

Så vad är ett hem för dig?

– Det enda jag egentligen behöver är något som l e v e r. Det kan vara blommor, men också ikoner, kristaller och stenar; symboliska små grejer från världens alla hörn som jag har samlat på mig och som får rum i en handväska. Jag kommer från ett ateistiskt hem, men känner hur de här sakerna… ja, skyddar mig på något sätt. Att de ger mig i alla fall en imaginär trygghet.

Ja, kanske just inbillad. Eftersom en dörr som går att låsa också ingår i hennes bild av Det Goda Hemmet. Att vara Alexandra Pascalidou innebär även att ständigt vara utsatt för hot.
Det kan vara nazister och nättroll som alltid har hatat hennes kompromisslösa humanism. Men också inbrottstjuvarna som nyligen klättrade upp längs fasaden och tog sig in via balkongen i hennes skrivarlya i Aten.
För övrigt också en av många platser på jorden som hon kallar sitt hem.

– En liten etta med utsikt över havet. Öppen himmel och horisont … Ja, där har vi fler saker som jag gärna vill ha i mitt hem. Och så gärna en soffa, förstås, där jag kan sitta och skriva. Eller snarare halvligga.

Är inte en fåtölj bättre för ryggen?

– Jo, men inte för rynkorna. Sitter jag upprätt så rasar de ner på halsen. Tyngdlagen du vet, svarar hon och skrattar.

För det enda man riktigt säkert vet med Alexandra Pascalidous relation till hus och hem, är att man inget riktigt säkert vet.
Inte hon heller, tycks det. Blomkrukan vill alltså gärna ha sällskap av såväl resminnen som vida vyer och en dörr med rejält lås. Men också av en dator, en mobil – och gärna en doft av nyskurade golv.

– Hela min släkt är städare. Hade mina föräldrar bara haft råd med hemgift (pengar eller egendom som vid äktenskap brukade överlåtas från brudens eller brudgummens familj), kunde jag mycket väl ha blivit kvar i Rinkeby och drivit egen städfirma. Jag älskar verkligen att ha det rent och snyggt omkring mig. Går ständigt och plockar med dammtrasan i näven. Till och med när jag pratar i telefon håller jag samtidigt på och diskar, sopar och putsar fönster. Vilket ibland kan driva min omgivning till vansinne.

Vad kallas en sådan bokstavskombination?

– Simultankapacitet, haha!

Ingen sätter sig på Alexandra Pascalidou. Ett kärnkraftverk i stilettklackar, en löpsedel på väg att hända… 160 centimeter renodlad energi inspirerar både till vilda metaforer och rymmer ett självförtroende som knappast går att köpa på pillerburk.
Skinnet på näsan har byggts på under ett helt livs kämpande, resande och debatterande. Vid 46 års ålder är Alexandra Pascalidou också mer nyfiken än någonsin.
Det beror på teaterkonsten.
Den 10 februari hade ”Alexandras odyssé” premiär på Göteborgs stadsteater. Hon har aldrig varit så laddad och lycklig, säger hon.

– Att få göra teater är också en sorts hemkomst för mig. Redan på lekis började jag tortera mina lärare och klasskamrater med att regissera Aisopos fabler och recitera egna dikter. Det fortsatte upp under hela skoltiden. Vid varje avslutning skulle jag stå på scenen.

När hon i Göteborg nu bor på hotell under sex månader gör det henne uppiggad, menar hon.

– Hotell är det ultimata drömboendet för mig. Tänk att få vakna varje morgon på ett ställe där det alltid finns en reception och en färdig frukost med morgontidningar. Ett hem där man själv inte behöver stå för kuddfodral, byråer eller aluminiumskedar.

Aluminiumskedar?!

– Ja, eller vad nu skedar brukar vara gjorda av. Är det stål, kanske? Min poäng är att ett hotell är så krav- och villkorslöst, att det bara är att gå in och ut. Och att det alltid kommer någon och städar upp efter dig. Jag var själv hotellstäderska under studieåren. Det finns också något väldigt sensuellt med att få vistas i ett rum där många andra bott, i en säng där andra sovit.

Du är svag för lyx?

– Få värdesätter lyx så mycket som den som inte ens kunde drömma om det som barn. Mamma brukade koka en gryta linssoppa som vi sedan åt till både lunch och middag i en hel vecka. För mig var det helt otänkbart att jag en gång skulle kunna få bo på hotell. Första gången det hände var jag nitton år och hade sålt en ring som jag fått av pappa. Pengarna räckte till en sista minuten-biljett till Mallorca. Boendet var ospecificerat, men reseledaren tyckte synd om mig och fixade en uppgradering. Jag tyckte rummet var så fint att jag knappt lämnade det på hela veckan.

I mobilen bevarar hon fortfarande en bild på sig själv som ettåring i en resväska, vilket känns som en tanke.

Kringflackandet började redan i fosterstadiet, kan man säga. Pappa och mamma smög sig undan med sin kärlek till en tvättstuga i Bukarest. Där blev lilla Alexandra till – och där framlevde hon också sina första levnadsår.

– Sedan återvände mina grekiska föräldrar till sitt hemland. Gick från kommunistisk diktatur till militärdiktatur. Tre år gammal dumpades jag hos mormor i en gudsförgäten bergsby utanför Thessaloniki. Bodde i ett ruckel, utan vare sig tv eller rinnande vatten. Fiskades upp först tre år senare och togs till Sverige. Länge trodde jag det bara var tillfälligt. ”Vi ska dit på semester” hade ju mamma och pappa sagt.

”Semester”, förresten…
Om Alexandra Pascalidou tänker efter kan det knappast ha varit ordet som användes.

– Mina föräldrar visste inte vad semester var. De har alltid varit extremt hårt arbetande människor. Mamma gick till jobbet om hon så hade 40 graders feber och pappa kliver fortfarande upp mitt i natten för att städa Alviks centrum. Den dagen han slutar jobba, dör han troligen. Det gäller nog mig också. Eller snarare: Den dagen jag inte längre jobbar så ä r jag död. Min idol i det fallet är FN-diplomaten och professorn Sture Linnér som dog i en hiss med sitt bokmanus i handen.

Varje morgon går hon upp klockan halv sex för att skriva, planera och servera frukost till dottern Melina. Bor åttaåringen hos sin pappa unnar sig Alexandra däremot sovmorgon, till klockan sex.

– Jag skulle gärna ligga kvar i sängen, bara det fanns något där att göra. Det jag älskar mest är att skapa; jag ser det som en gåva. Har jag en ledig kväll så arbetar jag. Det är det bästa jag vet.

Hur ska man vara funtad för att bo ihop med dig?

– Åh, jag är faktiskt lätt att leva med, förutsatt att jag får egen tid att resa och jobba. Om min sambo däremot skulle vilja kolla tv-serier varje kväll, skulle jag känna mig lite trängd. Sedan måste han gilla att jag ständigt bjuder hem folk. Ringer någon en söndagsmorgon och är lite ledsen, säger jag alltid: ”Men kom över, vetja!” Nyårsaftnarna hemma hos mig brukar vara en brokig samling av ensamma människor som inte riktigt visste hur de skulle fira helgen och därför ringde mig.

Vad är det första du gör när du kommer hem?

– Tar på mig en gammal sunkig och noppig overall. Och sminkar av mig – om så klockan bara är fyra. Där är jag inte alls som mina grekiska väninnor. De tycker att man alltid ska vara så elegant som möjligt.

En sambo måste stå ut med en Alexandra som klätt ner sig?

– Ja, men är inte det också det ultimata beviset på min absoluta hängivenhet och kärlek? Att jag är så öppen och ärlig? Att jag blottar mig? Att jag törs vara mig själv helt ut, samtidigt som jag i nästa stund kan ha en glittrig galaklänning? Att jag byter skepnad som månfaserna?

 

FÖDD: 17 juli 1970 i Bukarest, Rumänien.
YRKE: Skribent, författare, moderator, programledare.
BOR: I bostadsrätt med tre rum på Södermalm i Stockholm. ”Från början var det två ettor som slogs ihop till en enda lägenhet. Egentligen är den lite för liten, men jag har förvandlat vindsförrådet till dressing room och bibliotek.”
FAMILJ: Dottern Melina, 8. Pappa Jannis, mamma Chrissula, småsystrarna Sofia, lärare i svenska för flyktingbarn, och Dimitra, som jobbar på resebyrå.
AKTUELL: Som dramatiker och skådespelare i egna pjäsen ”Alexandras odyssé” som hade premiär på Göteborgs stadsteater den 10 februari och tar avstamp i hennes bok ”Kaos. Ett grekiskt krislexikon”.
ÖVRIGT: Styrelseledamot i Stiftelsen Läxhjälpen som bidrar till att hundratals barn når gymnasiebehörighet, höjer sitt självförtroende och ökar sina möjligheter till fortsatta studier och framtida jobb. Sedan 2013 är Riksbyggen med och finansierar Läxhjälpen.

Aurora Ruuskanen
Kontakt

Kommentarer inaktiverade.