Rekordåren – att öka bostadsbyggandet

01 Nov 2015

Vi fortsätter den historiska tillbakablicken av den svenska bostadspolitiken med att beskriva den mest expansiva perioden mellan 1930-1980-talet, nämligen rekordåren.

Den generella sociala bostadspolitiken förverkligades efter andra världskriget. Det bostadsbyggnadsprogram som nu introducerades var kraftfullt med en kombination av statliga och kommunala insatser. Man tog ett helhetsgrepp med både förnyelse av planlagstiftning, hyreslagstiftning och finansieringsfrågor. Bostadspolitiken var inriktad på att öka utbudet, efterfrågan skulle mötas med en omfattande nyproduktion. På så vis kunde spekulation och kraftigt höjda hyror undvikas. Men bostadsbristen fortsatte att vara ett problem. Kombinationen av urbaniseringsvågen och stigande inkomster bland vanliga löntagarhushåll skapade en stark efterfrågan på bostäder.

För att råda bot på bostadsbristen ökades ansträngningarna ytterligare och regeringen formulerade vid mitten av 1960-talet att en miljon bostäder skulle byggas de kommande tio åren. Det var målsättningen som var det nya medan metoderna egentligen bestod av en uppskalning av de instrument man redan hade; aktiv samhällsplanering och olika former av finansiellt stöd. Som tidigare nämnts var bostadspolitiken inriktad på att öka utbudet så att balans kunde uppstå på bostadsmarknaden. Så skedde i början på 1970-talet, möjligen lite överraskande för politikerna och marknadsaktörerna. Redan då uppstod problem med tomma lägenheter på många orter.

Mitten av 1970-talet kännetecknas av en avmattning i ekonomin bland annat till följd av oljekrisen. Stor osäkerhet infann sig istället i bostadspolitiken, då uppgiften eller målet om att öka bostadsbyggandet inte längre var aktuellt. Andra frågor kom i fokus till följd av ifrågasättande av den förda politiken. Det stadsbyggnadsideal med storskaliga ”miljonprogamsprojekt” som hade präglat tidigare decennier ifrågasattes. Förnyelse och nybyggnation som ett sätt att modernisera staden ersattes av ombyggnad och renoveringar av befintliga byggnader. Högre standard som varit så efterfrågat under efterkrigstiden ifrågasattes också, till exempel genom ockupationer av gamla rivningsobjekt. Under 1980- och 90-talet skedde stora förändringar som la grunden för nya inriktningar inom bostadspolitiken och om detta skriver jag när det är dags att beröra kriser och avregleringar på den svenska bostadsmarknaden.

 

Mårten Lilja
Kontakt

Kommentarer inaktiverade.